| 142 Kapitlet |
1 |
En sång av David; en bön, när han var i grottan.
|
2 |
Jag höjer min röst och ropar till HERREN, jag höjer min röst och beder till HERREN.
|
3 |
Jag utgjuter inför honom mitt bekymmer, min nöd kungör jag för honom.
|
4 |
När min ande försmäktar i mig, är du den som känner min stig. På den väg där jag skall gå hava de lagt ut snaror för mig.
|
5 |
Skåda på min högra sida och se: där finnes ingen som kännes vid mig. Ingen tillflykt återstår för mig, ingen finnes, som frågar efter min själ.
|
6 |
Jag ropar till dig, o HERRE, jag säger: »Du är min tillflykt, min del i de levandes land.»
|
7 |
Akta på mitt rop, ty jag är i stort elände; rädda mig från mina förföljare, ty de äro mig övermäktiga.
|
8 |
För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn. Omkring mig skola de rättfärdiga församlas, när du gör väl mot mig.
|