| 57 Kapitlet |
1 |
För sångmästaren; »Fördärva icke»; en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
|
2 |
Var mig nådig, o Gud, var mig nådig; ty till dig tager min själ sin tillflykt. Ja, under dina vingars skugga vill jag taga min tillflykt, till dess att det onda är förbi.
|
3 |
Jag ropar till Gud den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.
|
4 |
Han skall sända från himmelen och frälsa mig, när jag smädas av människor som stå mig efter livet. Sela. Gud skall sända sin nåd och sin trofasthet.
|
5 |
Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor vilkas tänder äro spjut och pilar, och vilkas tungor äro skarpa svärd.
|
6 |
Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
|
7 |
De lägga ut nät för mina fötter, min själ böjes ned, de gräva för mig en grop, men de falla själva däri. Sela.
|
8 |
Mitt hjärta är frimodigt, o Gud, mitt hjärta är frimodigt; jag vill sjunga och lova.
|
9 |
Vakna upp, min ära; upp, psaltare och harpa! Jag vill väcka morgonrodnaden.
|
10 |
Jag vill tacka dig bland folken, Herre; jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
|
11 |
Ty din nåd är stor allt upp till himmelen och din trofasthet allt upp till skyarna.
|
12 |
Upphöjd vare du, Gud, över himmelen; över hela jorden sträcke sig din ära.
|